ibland måste man slå i botten. för att nå toppen.
Jag förstår inte! Jag blir tokig på det här. De va flera år sen jag va så här mörkrädd. Jag får panik av att bara tänka att jag måste gå till sängen när de är mörkt. Hjärtat slår i 300 när jag väl är framme. Och jag vill gråta.. Jag vill ju inte väcka Lars som ligger o sover så jag får bita ihop. Känns som att någon är hela tiden 2 steg bakom mig i det där jävla mörkret! Jag är så trött på de. varför kan inte jag få lägga mig i sängen utan o nästan gråta. Jag vill kunna släcka lampan o lugnt bara kunna gå till sängen. Hur ska jag göra!? Jag vet ju att Lars är där. Och nånting annat oxå..
Vad ska jag göra? Ge mig svar någon?
Vad ska jag göra? Ge mig svar någon?
Kommentarer
Trackback
