Jag tänker som så att jag aldrig har haft rätten till o klaga över mitt liv. Hur det än ha vart o hur illa jag än haft det.  Allt som fick det o börja rulla va min alkoholiserade far. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Vad han än gjort o sagt. Jag har lärt mig att inte bry mig att inte visa kärlek hemma. Att inte visa vad jag känner. Att inte visa vem jag egentligen är! Därför kan jag vid vissa tillfällen ha vart den mest iskalla person någonsin. Jag själv började dricka redan vid 13 års ålder.  Snälla ni unga. Håll i er. Gör inte det som ni tror gör er tuffa. Ni är mycke bättre om ni låter bli!

Den största händelsen i mitt liv förstörde mig totalt. O ni som vet de räcker med er. Jag stängde in mig själv. Jag ångrar det med hela mitt hjärta. Men jag vet att det inte va mitt fel. NU när jag är äldre vet jag..

Sedan när jag precis fyllt 16 träffade jag den underbara människa som jag idag älskar av hela mitt hjärta. Våran historia började då men inte vårat liv som vi numera delar.<3


Jag skaffade sen vid 16 års ålder en pojkvän som stängde in mig totalt. Bröt ner mig psykist o förstörde allt som en gång var jag. Mitt hårde skal va borta. Kändes då som att jag ramlat ner i en grop som vart större o större o jag kom inte upp. Jag fick lämna mina vänner. Min familj träffade jag knappt. Till o med min älskade syster. Men av någon konstig anledning lyckades jag bli fri. Och fick då börja om från ruta 1 igen. Min syster grät när jag berättade att jag va tillbaka. Jag grät när jag berätta för henne att jag va tillbaka. Och sen den dagen har jag lovat mig själv att aldrig någonsin lämna henne igen. Aldrig! Hon är av samma kött o blod som jag. O hon är mitt hjärta. Och jag sviker henne aldrig igen.

Kom senare att träffa en pojke som va underbar. Annat kan jag inte säga. Han hjälpte mig till en början. Han gjorde allt! Men han svek mig oxå. Han gick mig bakom ryggen. O han lovade mig. Men som jag har lärt mig, man ska inte tro på allt!
Jag klankade ner på mig själv, o trodde allt var mitt fel. Trodde att de va jag som ljög för mig själv. Och ja jag vart psykist störd! Jag satt som i en dimma vissa dagar o ville ta livet av mig. Jag ville avsluta mitt liv på denna jord. Jag skar sönder mig själv, och vid flera tillfällen va jag så nära så jag vart rädd för mig själv. Vad gjorde jag för fel för att förtjäna ljug o svek? De har jag aldrig fått svar på. O  kommer nog aldrig få av den människan heller.
Men jag tror mest att han va rädd för att han inte klarade av mina mörka mardrömmar. Det var han som va för klen.
Vid den sämsta tiden. Så förlorade vi alla Rikard. Rikard som aldrig fick försvinna. Jag grät,så jag grät.

När jag sen stog längst ner, så berättade jag för Lars vad jag precis gjort mot mig själv. Jag grät, jag grät för att jag va så klen. För att jag hade den smärta som ingen kan klara av. Jag grät för att jag inte ville finnas.
Lars tog in mig som den underbara människa som han är. Jag klarade inte av att säga ett ord. Jag ville bara gråta, men jag gjorde det inte. jag ville inte att han skulle se vilken skit jag levde i. Och tro mina ord jag säger nu. Jag hade inte klarat mig utan Lars Wikberg. Jag hade vart borta. Han hjälpte mig fast jag vissa dagar ville be han fara o flyga, o vissa dagar att han bara skulle hålla i mig. Han höll fast vid mig. Han drog upp mig.
Snart är det 5 år sen våran historia började. o när jag är redo så berättar jag den för er.

En del av min historia har jag nu berättat. Vågar du berätta din?