Lucas <3

Hade känt dagarna innan ett tryck och haft ont i nedre delen av magen. Dom sa att det va helt normalt, så jag fortsatte på som vanligt. Va upp halv 5 på söndags morgonen den 29/10 och va på toa.Kände Lucas veva runt som vanligt. Vi vart väckta av Wilma 06:15 och jag vart och fundera på varför det vart så blött o varmt i sängen. Förstog att vattnet gått..Och säger åt christer att: hörru vattnet! Vilket jävla vatten får jag till svar. Vattnet har gått säger jag,och upp flyger christer och letar handdukar. Tar mig till slut till toaletteno de forsar. Kommer ihåg att jag tänkte: Hur jävla mycke vatten får de plats där inne.. Christer ränner runt o packar bb-väska. ( Vi skulle ha gjort de kvällen innan, men tänkte äh.. Vi är ju bara i vecka 31 )

Vi fixade barnvakt åt  wilma och for in till bb.

Nu kommer inte jag ihåg allt men berättar det jagminnsoch fått berättat för mig.

Väl inne på förlossningen ska dom lyssna på Lucas hjärtljud.Lyssnar på sån där gammal tratt och ultraljud, men hittar tydligen inget. Tar in läkare som börjar leta, och efter ett tag vänder hon sig till oss och säger att Lucas hjärta slutat slå för ca nån timme sen..Aallt från denna stund gick i slow motion. Jag minns att jag grät hysteriskt och att christer tog tag i mig. Jag ville att dom skulle ta ut honom direkt.. Minns att jag inte trodde på att han va död. Min lilla pojke..

 

Vi vart lämnade själva ett tag och fick lugna ner oss. Men hur lugnar man ner sig efter ett sånt besked om att ens barn man älskat från första stund inte lever.Och inte kommer följa med hem..

Kommer int eihåg så mycke mer från den dagen emr än att jag tala med Lotta i telefon.

 

Sov nån timme o va mest vaken. Måndagen började med att jag fick ryggmärgsbedövning då jag hade haft ont sen söndagsmorgonen. När det började värka fick jag sova ett tag till. Vaknade av att barnmorskornakominoch sa att domskulle sätta igång mig med drop nu. Och vid 10 satte dom droppet.Och värkarna satte igång direkt.Öppnade mig från 2 till 8 på ca 40 minuter

Fick lustgas och tänkte att nu kommer jag själv dö. Minns att jag tänkte att jag ville själv dö så jag fick följa med Lucas.. Krystade 5 gånger och 10:46 var våran lilla Ängla Pojke ute. Christer fick klippa navelsträngen och så låg han där på mitt bröst ..Han va så vacker. Jag förstår inte än idag att min son är död. dom undersökte honom

för att försöka hitta felet till hans död. Det enda dom kunde se va levrat blod på moderkakan. Vi fick våranpojke och barnmorskorna gick ut. Nu kom den vackraste och sorgligaste stunden i mitt liv. Jag insåg att han inte skulle med oss hem.  Vi grät och kramades och tog bara in denna stund då den aldrig skulle komma tillbaka igen. Mammaoch Marika kom senare och fick träffa Lucas.

 

Sen kände vi att det va dags. Hade jag inte gjort det just då så hade jag aldrig kunnat lämna min son där. Vi packade ihop och jag såg christer pussa Lucas hej då, och jag kunde inte se tillbaka på honom. Jag kunde inte säga Hej då till min egen pojke..

Vi gick ut i korridoren och jag hörde vagnen rulla tvärs över korridoren bakom oss. Och tiden har aldrig gått så sakta.. Kändes som att vi aldrig kom ut. Hiss färden va 10 år lång och allt jag ville va att springa tillbaka. Jag minns att jag inte såg nånting. Alla ljud va så dova och kändes som om jag hade skygglappar för ögonen.

Hemfärden va hemsk. Ja allt ÄR hemskt.. Tänkte att här sitter jag, kassa människan som aldrig kommer få ett levande barn. Jag ger upp..

 

 

<3/K

Du är inte kass!!! Du är så stark!! Önskar de fanns något man kunde göra för dig!! Kram<3

Styrkekramar!