Det va menat resten av vårat liv. Istället fick vi några timmar.. Ingen matlust och sömnen är långt borta. Försöker le men allt är falskt.. Jag ser sorgen i Christers ögon, och det hjärtat brister. Det kommer aldrig lägga sig. Smärtan försvinner aldrig. Hur orkar man planera sitt egna barns begravning? Imorgon ska vi till begravningsbyrån och antagligen titta på kista.. Herregud vad jag gråter. Lucas, kom hem <3 <3/K