katvont -

Ord!

När man har förlorat sitt barn. Fått välja ut kista och begrava det. Så är man evigt dömd med en förbannelse. Man får leva med den förbannelsen resten av sitt liv. Man bli påmind om det man kunde ha haft konstant. Man får välja sina ord noga, för man vill ju inte göra andra upprörda!

JAG ska behöva akta mig för att tala om MITT barn som DOG!

Att tala om ett dött barn är det inte många som klarar av. Men har ni tänkt på det, det är mitt liv! Jag kan inte tala om vilka framsteg han gör, hur många tänder som tittat fram eller om han börjat krypa. Jag kan endast tala om den tid jag fick med honom.. Jag kan berätta exakt hur han såg ut,hur kolsvart hans hår var. Eller hur söta hans små tår var. Jag kan berätta att jag mår skit, att jag är nere i det där jäkla hålet. Och jag kommer helt enkelt inte upp. Jag är hel den dagen jag är hos Lucas. Ni som tror att det är jobbigt för er, tänk då ett steg längre och försök ta en hel dag i mina skor. Jag är så trött på människor som säger till mig att, " så där får du inte säga"

Jo jag får!

Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna se normalt på en bebis igen. Är så trött på folk som tassar runt på tå för att inte göra mig upprörd. Blir jag upprörd så kan jag hantera det själv! Det är inte upp till er att hjälpa mig. För i slutet så är det jag som sitter där själv utan honom.

Jag hatar dessa " Åhh det är så synd om dig" blickar. Det är inte så jag vill att folk ser mig! Men ändå får jag dom varje dag..

Folk tjatar om att jag MÅSTE till kyrkogården, jag måste ingenstans! Jag VET att han är där. Jag vet allt för väl vart min Son är.

Har ni någonsin tänkt så mycke på en och samma sak så ni nästan blir illamående, får huvudvärk och är helt slut? Så är det för mig varje dag. Går inte en minut utan att jag tänker på honom.

Jag har börjat förstå ordentligt nu att han inte kommer tillbaka. Det är ingen ide för mig att hålla mina händer om min mage, för han finns inte där. Jag har börjat förstå att mitt barn dog. det har gått 6 månader. Men känns som om jag kom hem från bb för 1 vecka sen. Jag kommer inte längre än så just nu.

Jag är fast.

</3 / K

2013-05-03 @ 08:27:05 Permalink

Kommentarer

Postat av: Eva

Känner igen dig i allt du skriver...
Ingen som inte förlorat ett barn kan någonsin förstå.
För mig hjälper det lite att åka till kyrkogården när saknaden
Blir för tung och stor...
Men första gången jag åkte dit kunde jag inte sluta gråta...
Det var som att verkligen få en bekräftelse på det fruktansvärda
Som hänt....
Man kommer aldrig över sin sorg över sitt döda barn.
Såret läker aldrig. Man lär sig lägga om såret fastän de blöder igenom ibland, man lär sig leva med den hemska smärtan.

Du tar allt i din takt, låt ingen stressa dig!
Kramar

2013-05-03 @ 08:37:14
URL: http://mammabohman.blogg.se

Postat av: Jag

Det finns väl inga känslor som är fel vid tillfällen som dessa. Sen tror jag att det är normalt att folk gärna "tassar på tå", men härligt att du säger ifrån så vi/dom vet. Så det kan bli ändring =)

2013-05-03 @ 08:56:01

Postat av: I-C

Kära, kära Kati! Det är så förfärligt att läsa dina ord. Ändå är de verkligen värdefulla, för oss. Du har en fantastiskt fin förmåga att berätta,beskriva och förmedla. Var tacksam för den. Du har ett uttryckssätt som inte så många har.
Sorg är något ytterst personligt - och precis som du säger; Sorgen är din/er och bara ni bestämmer hur ni behöver hantera den.
Din chockperiod har du kanske passerat, du börjar förstå vidden av Lucas död. Jag kan inte ge några ord som tröstar men jag vet att sorgen har olika faser.
Var stark och svag, följ ditt eget huvud. // kram
(om du vill ha besök får du gärna PM;a mig. Om inte nu så kanske sedan.

2013-05-03 @ 15:32:00

Trackback